Karantän i Nanjing (14 februari-20 februari)

Blir bemött vid bussen som jag vore en förrymd fånge med pesten som smitta. Kinesernas beteende är så avskyvärt. De vet jag har varit i Beijing över 3 veckor och att jag aldrig varit sjuk och alla mina tester är negativa men ändå beter de sig så otrevligt.

Positivt var att Krister trotsade och kom och mötte mig vid bussen också, och tur var det eftersom ingen ville hjälpa till att ta mina resväskor de 100 metrarna vi fick gå till hotellentrén ute från gatan eftersom de inte fick köra upp mig till entrén. Kanske visste de inte hur de skulle förklara på engelska för honom att han inte fick möta mig och så ville nog inte kineserna besvära någon med att ta mina väskor heller för de kunde väl bära på smitta.

Uppe i vår lägenhet på 25 våningen möts jag av en fin bukett rosor på bordet från Krister, det var ju i varje fall Alla Hjärtans Dag. Sedan är jag inlåst igen och ska vara det till söndagen den 21 februari säger personal från Government och inga prover ska tas. Konstigt vi hade fått höra att näsprover skulle tas och det var bestämt att jag inte skulle behöva vara instängd mer än 28 dagar sammanlagt. Kineser ändrar sig hela tiden.

De sätter upp en mätare på dörren som ska räkna hur många gånger jag öppnar dörren, för jag får inte gå ut. De sätter upp några listor om att jag är i karantän och någon lista de ska fylla i vid provtagningar fast de nyss stått och sagt att inga prover ska tas.

Det går inte många minuter innan Frank hör av sig om att 2 näsprover ska tas på mig och jag ska lämna kroppstemperatur varje dag i en vecka. Frank har dock stridit för mig och sista prov ska tas på fredag och jag ska vara ute ur karantän lördag morgon den 20 februari. Ja vad säger man det här är helt sjukt.

Jag har varit inlåst sedan 23 januari förutom när jag flög mellan Beijing och Nanjing då var jag fri som en fågel.

Måndagen den 15 februari skickar de meddelande och ringer på dörren klockan 8:00, men nu får kineserna ge sig. Jag sover de får komma hit efter 10:00 säger jag i telefon och så avslutar jag samtalet med tack och hej. Jag skickar meddelande till personalen på hotellet också att det är efter 10:00 som gäller.

3 personer kommer sedan strax efter 10:00. Personal från hotellet, personal från Government och en läkare (ingen läkare hon kan inte ta ett prov, sticker nästan pinnen genom näsan på mig). Hon använder den tjockare toppsen och det ömmar i näsan 2-3 timmar efter att hon rört om. Med den tunnare varianten har det knappt känts. Jag frågar om det inte är fel eftersom det gör ont och får då höra ett ”Sorry” har inga andra i Nanjing.

Mat får jag beställa hur jag vill men jag ska skicka en kopia på min beställning till receptionen efter att jag beställt mat. De ska ha koll på budet och komma upp med maten och ställa den på en stol utanför dörren. Ingen får prata med mig jag kan ju vara smittad.

Det roliga är att personalen blir sur på mig när jag skickar en kopia på min order bekräftelse till dem. De talar om för mig att jag kan hämta min mat själv. Jag orkar inte diskutera efter att jag skrivit till dem att jag inte får, utan ber Krister ringa ner till dem och förklara.

Det är bra att inte personalen här heller samarbetar och följer sin policy. Krister tar hand om några av mina beställningar sedan. Han bryter nog mot deras policy men kineserna är inte kloka. Han tvingades att bo i ett annat rum på våning 24, så resväskor och piano packades ner för att han skulle klara sig i en vecka utan att bo hemma.

Har tur att vi har en stor balkong som jag kan gå ut på när jag inte får vistas ute. Äter frukost jag får från restaurangen levererat till mig 9:20 varje morgon. Jag fikar och äter maten ute. Lite kallt fortfarande när inte solen lyser.

Sitter med ryggen till Government vill inte se dem. Skämt och sido jag har tagit Kristers fleece för det är faktiskt lite kallt ute fortfarande.

Sista provdagen har jag råkat kladdat ned stolen utanför min dörr med juice där de ställer min frukost och mat. Personalen står ändå och pekar på den att jag ska sitta där. De är helt otroliga. Lite bilder på deras ifyllda schema. Det är ju underbart att de förklarar för mig vad det är de skriver på lapparna. Ingen information ifrån Gouverment eller vår personal på hotellet heller om vad de håller på med får vi.

Fredag kväll kommer Krister hit. Vi dricker vin och vi äter ostbågar som han beställt och firar att imorgon är jag fri. När vi sitter hör vi en duns och Krister säger det är mätaren från dörren som ramlat ner. När han går iväg till sin suite tar jag sedan ett foto på mätaren som ligger på golvet.

Lördag klockan 10:00 kommer de och ringer på min dörr och jag ska skriva på ett pappar igen på kinesiska och jag vet inte vad det står. Översätter texten och det står att jag är släppt från karantän. Hur jävla svårt kan de vara för kineserna att faktiskt vara lite trevliga mot oss foreigners och översätta pappren även till Engelska. Efter att jag signerat pappret (som jag inte visste vad det stod på) gick de, och jag fick själv försöka översätta för att se vad det var.

0 0 votes
Article Rating
Subscribe
Notify of
guest
0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments